Så där i allmänhet är det ganska lätt att hålla sig för skratt i dessa dagar.
Men på farsdagen är det tätt mellan skratten. För skådespelarna själva gäller det att konstant vara på bettet, eller rättare sagt snabba på handtagen: Dörrar ska öppnas och stängas precis i rätt ögonblick, entréer och sortier ska ske på sekunden annars förlorar situationerna sin överraskande komik. För situationskomik är just vad det handlar om när verkligheter vänds bak och fram i snabb takt, när det absurda får sällskap av rent nonsens, när missförstånd och felsägningar börjar leva sina egna liv. I farsens narrspeglar ställs saker och ting ständigt på sin spets, gång på gång och i högt tempo.
Men så finns det farser som gör fars av själva genrén fars. Som till exempel The Play That Goes Wrong (av Lewis, Sayer & Shields), en vid det här laget tio år gammal pjäs som uppdaterat begreppet fars några extra pinnhål. Enligt Wikipedia kommer ordet fars från det senlatinska ordet farsa eller farcire vilket givetvis noteras med ett brett leende just idag (farsa – fars dag, farsdag) och betyder ”det som är instoppat i något annat”. Om den traditionella farsen ska ses och upplevas med dubbla linser så är detta skelande uppskruvat till trippelseende i The Play That Goes Wrong när skådespelarna och regissören leker med floskler och stereotypier. När överraskningsmomenten ett och två är avklarade suger man på karamellen ännu en liten stund till och ser vad som händer om man i stället för att fortsätta flänga hit och dit bara helt enkelt stannar upp en stund … Ett spel i spelet så att säga, ”det som är instoppat i något annat”. Nu handlar det inte enbart om precision och exakthet utan än mer om känsla för vad som är möjligt och önskvärt att improvisera just i den här specifika situationen, i detta unika ögonblick med denna speciella publik i salongen. Den egna magkänslan testas. Och när ett eller annat i den traditionella farsen går snett eller sönder kraschar hela scenografin till slut i The Play That Goes Wrong. Ska det gå åt skogen så ska det gå med besked.
Och nånting liknande är på gång med vår värld just nu. Bara med den skillnaden att det som en gång startade som ett lustspel så småningom, och nästan lite obemärkt, gled över i en farsartad tillställning som nu håller på att kantra över i en tragedi på riktigt. Såvida vi inte mycket snart får se Fars eget ingripande i handlingen.
Foto: Jag såg The Play That Goes Wrong både i London och Helsingfors men man fick ju självfallet inte fotografera under föreställningens gång. Så jag plockar fram bilder från Skärgårdsteaterns föreställning av Dario Fo’s Sjunde budet – ”Du ska stjäla något mindre” som jag var ombedd att dokumentera på en föreställning i Spjutsund. Året var 2013.
