Jag heter Pauccu
Jo, det är så här att jag är alldeles ny i det här blåa sammanhanget. I själva verket adopterades jag av Mao själv för ganska exakt två månader sen. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag satt och slötittade ut genom ett fönster i en konsthantverksbutik i kulturcentret Gamla Paukku (ja ni vet den där före detta patronfabriken i Lappo/Lapua som flög i luften 13 april 1976 med jättetragiska följder) när Mao och hans moatjé plötsligt stod där framför mig. Honom vill jag ha! utropade Mao och ryckte mig nästan brutalt ur hyllan där jag satt och dinglade med benen. Vill ha!?? Är det nån som frågar mig vad JAG vill!? Men medan han klappade mig på på runda magen sa han faktiskt: Jag tror vi ska bli goa kompisar. Ok …? tänkte jag, och hur ska det gå till? Jo, svarade M ivrigt: först ska du få åka jättelångt i en miljövänlig gasbil ända till huvudstaden, och sen … Ja, sen får du hänga med mig lite här och där. Eller bara slappa i soffan dagen i ända om du hellre vill det.
Ok, det där sistnämnda lät lite som min melodi. Slappa och slöa. Och det är det jag gör mest hela tiden här på randen av Andberget. Medan Blåa M (jag kallar honom så) sitter vid datorn och skriver och skriver (och ibland fotar) och ständigt ser ut som om tiden just precis nu tar slut, har jag förstått att min uppgift är att göra ingenting, eller rättare sagt: att bara finnas till. Som sällskap. Som lyssnare. Som slasktratt. För om det är nånting Blåa M är bra på så är det att stressa, misströsta, kritisera, klaga och koka soppa på spik. Ja, det ska ni vet – här kokas det mycket soppa! Och sen alla dessa vridna vitser: ”Det går lättare att koka soppa på en spik om man har en skruv lös.” ”Ett rått spratt förvränger livet”. ”En flott hatt förlänger klivet.”
Va? Är det roligt det?! Jag fattar ingenting. Häromdan fnissade han sig fördärvad åt nånting som han plötsligt kom på: ”Om två kvinnor deltar i en kvistig frågetävling kan det knappast bli jämnt skägg.” Jag bara skakade på huvudet och drog jag mig lite försynt baklänges, slängde benen över soffkanten och suckade djupt. Alltid retar det någon, tänke jag i mitt stilla sinne och undrade om inte just det här är min lisuppgift; att ta det lilla lugna när husfar, bipolär och kreativitetssmittad, hastar som en skållad råtta genom dagens många måsten. Alltid på språng, aldrig en lugn sekund. Inte ens när han tar paus. Då verkar det i stället vara rusningstrafik i hjärnkontoret – den tid på dygnet när tankarna står stilla. Ingenting händer men hjärtat bultar och pulsen slår.
Just det. Om det är nånting som behövs i de här environgerna (ett av Blåa M:s många favoritord) så är det lite rim och reson, en regnrock och mycket rekreation. Ja, jag blir lite hjärntvättad jag också (fast jag nästan ingen hjärna har) av dessa ordduschar som tidvis skvättar så frenetiskt här i rummen. Men jag har beslutat att inte låta mig bekommas, att inte sjunka ner i det där tycka-synd-om-mig-träsket. Jag gör bäst i att dingla med benen och puta med magen – som en protest, som en pensionär, som en som heter Pauccu. Pax, säger jag fridsamt. Pax & Pizza.
