Hud & himmel 9)

Huset ryser. Inte i första hand av köld och frost och fukt och ålderdom, men nog av en obestämd och olustig känsla av främlingskap och vilsenhet. Det låter som ett svagt prassel med papper, eller som när musen en tyst natt med snabba steg rusar fram på mellanväggarnas raksträckor. Ett snabbt fortissimo och ett lika snabbt diminuendo är det auditiva beviset på att åldringen trots allt lever, trots vissa tecken på förfall och fraktur. Ja, det knakar och brister i träverket, trappsteg knarrar och knastrar. Som en seg pensionär reser sig de sneda väggarna upp mot taket som om världens alla bekymmer skulle vila på de roströda tegelpannorna och tvinga hela konstruktionen att ta stöd och sats i källare och fundament. Tiden tryter, grunden skakar, huset huttrar.

I två hundra år har det stått här på den platta slätten och med sina fönsterglas betraktat minst sjuttiotusen soluppgångar. Löften om ljus och liv och rörelse har så småningom impregnerat plank och lister så till den grad att när sedan också livets skuggor och dödens mörker dragit in över golv och tiljor har spänningar uppstått, små sprickor ritat mönster i timmer och tapet. En gång inpressat i ett gytter av byggnader – uthus, fähus och förråd, loft och bod – har huset inte bara fungerat som en snedsvängd puzzelbit i ett myllrande byaspel utan också själv inlogerat djur och människor mellan sina sneda väggar, under sitt höga tak. Dörr och port har som felstämda fioler ackompanjerat köksregionens slammer och puttrande, medan gris och får och tupp improviserat solister i denna nästan ständigt pågående livssymfoni. Stall och verkstad har bidragit till ljudmassan med rytmiska slag och gnägg, och från taken har busungarnas snabba steg trummat när de i forcerat tempo utmanat makten och ordningen genom att förflytta sig genom hela den lilla byn utan att röra vid den leriga marken. På liv och lukt och ljud och hud ingen ände.

Men nog nu. Huset står där i snålblåsten och vet inte åt vilket håll det ska vända sig när nästan alla andra byggnader försvunnit ur sikte. Så det vänder sig lite motvilligt inåt, som hus gör när inte ens väder och vind påverkar panelen nämnvärt. Dessutom har det fått en helt ny roll och kan titulera sig “författargård”. Om livet har ristat sina runor i stenfot och på panel ska den nya åbon nu inspireras till liknande storverk i dess traditionsbelamrade hägn. En dialog mellan hud och vägg är att vänta.

Och det sker redan på dag ett. Några grova knackningar i ytterväggen är definitivt inte tre tornsvalor som tripp trapp trull krockar med husets kortsida. Någon pockar på uppmärksamhet. Några minuter senare: fyra skarpa knackningar på en fönsterruta alldeles i närheten men ingen människa i sikte. Och därefter ytterligare några dova dunsar någonstans på övre våningen.

Huset talar. Och det låter mest som ett utrop: se mig, hör mig!

En stund senare: Skriftställaren noterar att lampan vid trappuppgången i andra våningen som nyss lyste nu inte gör det. På väg ner längs de nyrenoverade trapporna trampar han rakt igenom ett av de sista trappstegen. Huset vill definitivt säga nånting och nu är tonen redan smått irriterad.

Expertis tillkallas, sakkunnig konsulteras per telefon. Oberoende av varandra har båda samma besked. Här fanns fem bortglömda själar men de har nu fått färdas vidare.

Skriftställaren vet inte vad han ska tro. Sittande i sitt författarrum på bottenvåningen med dörren på vid gavel till storköket och med sommarljuset flödande mellan golv och tak, är han starkt medveten om en osynlig närvaro. Är det hans eget samvete, hans egen röst som stockar sig i tanken? Är det en fantasislinga som tappat sitt fäste och nu tenderar att slira hejdlöst i en överhet hjärna? Vad är inbillning och hugskott, vad är ditt och vad är mitt? Kan man se det osynliga, höra det ohörbara? På vilken sida om huden ska han tala med huset?

Men det är inte bara han och hans musa som hör och känner. En dag besöks författargården av en synsk person som, stående i andra våningens stora sal, slår ut med armarna och säger upprört: Här skulle jag inte vilja övernatta! Och han berättar om en mansperson, far i familjen, som svärande och hotande och ordentligt berusad stampar upp längs trapporna med en läderrem virad runt handleden för att tukta hustrun som nu försöker skydda de två skräckslagna barnen där i hörnet.

Ett annat exempel. Fyra gäster är på besök. När alla står i andra våningen och beundrar utsikten över äng och tun hörs ett tydligt porslinsslammer från nedre våningen. De tittar frågande på varandra. Och författaren säger: … och vi har inget porslin …

En tillfällig besökare vaknar på natten av steg som trampar ner för trappan för att sedan svänga ut mot ytterdörr och veranda. Är det hustrun, som övernattar i andra våningen, som har ärende ut? I den ljusa sommarnatten syns inte en själ. När han går upp till andra våningen finner han hustrun djupt sovande i sängen. Följande natt upprepas stegljuden i trappan men den här gången är riktningen mot storköket där den tillfälliga besökaren ligger på en utdragbar soffa. Fotstegen närmar sig soffan men i den ljusa gryningen syns ingen kropp. “Håren på armarna reste sig …” Efter en kort tystnad rör sig detta nånting mot den öppna spisen och där liksom löses upp i intet.

Hus som talar, klagar och hotar måste stoppas. Nu tillkallas professionell hjälp: en präst och en diakon. En regntung hösteftermiddag, som gjord för översinnliga procedurer, rör sig de två andeexperterna i tre timmars tid mellan likkällare och taklucka. Domen är klar men förklaringarna varierar. Båda är överens om att ett allvarligt brott har skett – den ena anar att en ung pojke har misshandlats på vinden, eventuellt till döds. Den andra ser husets unga piga som föder sitt oäkta barn i en skogsdunge i närheten och sedan bränner fostret i den stora öppna spisen.

Författaren är inte beredd att lyssna på fler hotfulla monologer och efter tre års ofruktbart skriftställande lämnar han huset. Den sista dagen, när alla möbler redan flyttats ut och bort och huset gapar tomt, står han och tvättar golvet i glasverandan tillsammans med sin musa. I den söndagstysta eftermiddagen hörs då tydliga fotskrap på stentrappan tre–fyra meter från deras ögon. De tittar på varandra, först förvånade, sedan med ett förstående leende i blicken – nån vill titta in, nån vill hälsa på. Och så upprepas fotskrapet, denna gång lite mindre tydligt men alldeles självklart och vardagligt. Som så mången gång förr i tiden.

Scen 2 Mellan dubbla väggar. Helsingfors, sent 1990-tal. [Musik: John Cage: 4’33’’. Valfri artist]

Människan är ett hus och huset har en arkitekt och arkitekten har skapat ett fundament och på fundamentet har han ritat in allt det nödvändiga: bröst och bål och skalle, amorbåge, adamsäpple och Darwins knöl, hammare, städ och stigbygel, armbåge och skulderblad, vårtutskott och fontaneller, organsystem och hormonsystem och respirationssystem. Mellan skalltak och fotsula ligger ett virrvarr av artärer och nervbanor utspridda, muskler och minnen, slemsäckar och senskidor, drömmar och hormoner, gallstenar, blodkroppar och oändliga mängder bakterier.

Och längst nere i källaren: krypgrund och kulvertar bortglömda bakom lyckta dörrar och stängda portar. Inlåsta i överdådiga schatull och provisoriska skrin förvaras alla dessa motgifter som en sårad och självupptagen kropp är i så strängt behov av: självföraktsserum, samvetsplåster, okänslighetsampuller, skamlöshetssprutor och stela ansiktsmasker.

Allt ska husbonden hålla reda på: läckor och flagor, skavanker och brister. Ibland blir trycket för hårt men i stället för att åtgärda felet spikar han en planka över repan. Och lägger en ny tapet utan att ta bort den gamla slitna. Och skruvar upp belysningen i vardagsrummet så att kammare och kyffe försvinner i dunkel. Lux och lyx lockar mera än städning i källarregionen. Temperaturen sjunker och febern stiger långsamt och obevekligt när delar av byggnaden får förfalla. Snart bågnar väggar och blossar huden, av rädsla och förtvivlan, av vrede och avsky. Nu inleds ett sisyfosarbete som aldrig kommer att ta slut.

Instängd i sin jaguppfyllda självbild i ett rum belamrat med gäckande speglar börjar husbonden utarbeta en överlevnadsstrategi som en gång för alla ska särskilja det som absolut måste döljas och det som lika självklart ska exponeras. Frånvaro och försakelse, otillräcklighet och svaghet förpassas helt sonika till avgrunden, överskott och överflöd sätts på piedestal. Där emellan spikas nya väggar upp, på frontsidan belamrade med lånade gobelänger. Den bortvända ytan förblir omålad.

På denna privata teaterscen utspelas sedan en räcka spektakel introducerade av fanfarer i foajén och blossande marschaller i salongen. I brist på kontaktytor både neråt och uppåt i denna slitna kåk är den självutnämnda kejsaren utlämnad till de effekter han för tillfället själv kan frambringa för sina välbesökta narrspel.

Ja, det är just så paradoxalt som det låter: ett gycklande utan rim och reson. Där narren förr hade kejsarens tillåtelse att driva med och skämta om livet innanför slottets murar, är rollerna här de motsatta. Kejsaren själv är en narr i sitt hus och drar sig inte för att förlöjliga dvärgarna, småfolket, alla dem som inte når upp till hans nobless och värdighet. Under hans hud pågår nämligen ett förlamande och brutalt känslornas fältslag som han inte bemästrar, som han inte vill veta av, och på något sätt måste det balanseras och kompenseras på den nu helt stela ytan. Den obearbetade skammens adelsmärke: vit likgiltighet.

Repertoaren är välbekant, och försening är en del av den. Folket ska veta sin plats, vem de väntar på, och varför. Jorden snurrar visserligen runt solen men makten kretsar kring kejsaren, den uppstyltade, den nakna. Möten, seminarier, middagar, banketter – de klockstyrda överenskommelserna bryts av medvetna dröjsmål, lagom långa för att upprätthålla en vag oro och osäkerhet hos det lydiga folket. Det handlar om en finkalibrerad bakvänd tajmning, ett slags Fröken Ur maskerad till Herr Tjur i bur. För det är just det det handlar om: en oresonlig aggression som aktiveras av det röda tidsskynket och rädslan att måsta uppgå och liksom bara försvinna i en folkmassa, en katastrof som beslutsamt dämpas genom medvetna tidsbrott. Blickarna från en otåligt väntande folkskara är balsam för en livrädd själ.

Det hela påminner om en målning, Banquete interrupido, av en känd spansk konstnär. Ett muntert gästabud på en innergård upplöses i förvirring och kaos när en tjur plötsligt uppenbarar sig i den mörka portgången. Skrik och skrän ekar mellan väggarna, stolar välter och flaskor stjälper när kroppar trängs och skuffas mot dörr och nisch. Glas krossas, sand och damm ryker, en ljusstake faller och tänder eld på en bordduk. En sko singlar över hukande kroppar.

Så också här. Kejsaren skrider in i ljusskenet samtidigt som han avmätt hälsar på värden. Blicken flackar och kroppen kurar, ett stelt skratt lägger sig som is över sorlet. Många drar sig obemärkt bakåt, åt sidan, någon stapplar, ett glas faller och krossas mot parketten. Små slutna grupper uppstår, ryggarnas antal ökar.

Som skydd och försvar drar kejsaren då till sig några livegna i sin faderliga famn, på en gång hotfull och löftesrik. Där inleds nu scen två i denna personliga tragedi. Insinuationer och intima frågor växlar med obscena gester och otillbörlig beröring, gränser undersöks och överskrids. Bilden av fest och förväntan förändras på bara några minuter, en mörk skugga glider in över det glänsande golvet som en välriktad projektil. Nu testas lojaliteter. Nyttiga undersåtar belönas med sekiner eller kroppspåläggning, andra med positioner i slottsmaskineriet som korpgluggsförvaltare, tystnadsbejakare och ryktesspridare. Någon tilldelas en blänkande medalj. Omedgörliga förbipasserare som genomskådat skamskalet får i lönndom ett hårt slag med armbågen i solarplexus, andra blir stoppade av stenbumlingar och farthinder som i nattens mörker läggs ut på livsstigen. Resten får nöja sig med åthutningar, avsnäsningar och verbala tvetydigheter.

Skammen går på torran land.

Kejsaren, som han kallar sig, har ett omåttligt behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Den egna upplevelsen av medmänskligt utanförskap och känslomässig sårbarhet döljs bakom maktanspråk och stela ansiktsmasker, bristen på empati och värme ersätts av ett spekulativt dubbelliv. Det här är tecknen: å ena sidan ett ständigt putsande av fasaden på gator och torg, å andra sidan ett grovt smutsjobb bakom lås och bom. Ju äldre narcissisten blir desto mera övergår hänsynslösheten från det kroppsliga till det psykiska. Jag-broderade ordhudar läggs lager på lager över livets tilltagande meningslöshet samtidigt som de sinnliga övertrampen i kulisserna snarare befäster än dämpar den nu redan cementerade självöverskattningen.

Så framlever narcissisten sina dagar i ett vindpinat korsdrag mellan skorsten och avlopp. Det är han bara diffust medveten om eftersom denna tillvaro mellan dubbla väggar, husets och hans egna, har fråntagit honom både möjligheten att uppleva ett levande liv på tunet utanför, och att vila i sin egen innersta boning. Det som ser ut som makt och mod och morske män är i själva verket en hemtråcklad täckmantel, en provisorisk plankvägg som har till uppgift att dölja och skydda all den smärta och skam som livet redan tidigt serverade och som ingen hjälpte honom att hantera. Och nu är det för sent.

Gamla hus och svårt sårade själar är av samma skrot och korn – väderbitna och nästan alltid förändringsobenägna.