Min senaste bok, Hud & Himmel, inleddes med ett brev från professorn i psykologi, Etienne Bossier, där han tackade för inbjudan till denna filmfestival med Huden som tema. Av olika orsaker kunde han inte närvara och här i denna eftertext tackar huvudpersonen honom för råd och dåd. Det som från början såg ut att vara en tämligen ordinär räcka kortfilmer med huden i centrum får här i slutet en överraskande ny vinkling. Eller kanske den har funnits där hela tiden men inte explicit betonats?

 

 

Eftertext

Andberget, Hertonäs strand, Helsingfors, påskdagen den 31 mars 2024                                                    [Musik: Oscar Peterson: When summer comes. Oscar Peterson Quartet]

 

Bästa Etienne!

Det har gått en tid sedan kortfilmsveckan om HUDEN avslutades och jag vill därför skicka en personlig hälsning till dig som tack för ditt brev och för dina nyskapande tankar som, enkelt och ärligt sagt, revolutionerat mitt sätt att se på mig själv, på min fysiska varelse såväl som på mina känslomässiga utmaningar.

Men det är en aspekt av denna hudmetafor som nu börjat gnaga i mitt inre. Du snuddade vid den i ditt brev och något lite kunde man ana det i någon av filmerna: vad händer med huden när vi dör? Av framstående forskare och kända evangelister har jag lärt mig att människan har tre liv. Det första är givetvis detta jordiska liv. Det andra är tillvaron efter döden när vi vilar vår varelse i Guds närhet, det som ibland kallas Paradiset. Men målet för hela vår mänskliga existens är ju det eviga livet, det liv som Gud skapar när han sammanslår jord och himmel – här på jorden! – och de döda uppstår i sina förhärligade kroppar. Ett liv, men tre stadier – larv, puppa, fjäril.

I över tvåtusen år har denna mänskligt-gudomliga trestegsraket varit en känd realitet, ändå är den märkligt bortglömd, nästan nertystad. Jesu uppståndna kropp – det kunde inte bara hans apostlar bevisligen konstatera, utan också flera hundra andra människor – var den samma som tidigare men samtidigt på något sätt annorlunda. Man kunde röra vid honom, han åt samma mat som de, han talade med dem som han alltid gjort. Men han uppenbarade sig, och försvann, som om tid och rum inte existerat. Han var sig lik, men ändå helt olik.

Hur ska jag förstå allt detta? Att huden, detta vårt personliga och skräddarsydda kroppsskal, ständigt förändras för att sen, till slut, genomgå en gudomlig metamorfos som det inte finns ord för att beskriva? Är det det du syftar på när du skriver att människans innersta väsen inte ska sökas i hjärnan eller hjärtat, utan i huden? Menar du alltså att kropp och evighet, hud och himmel, ständigt är sammanflätade hur vi än vrider och vänder på oss, var vi än befinner oss på livslinjen?

Gud är hud?