I går var hösten klarhöst, skarphöst, skön...

Det är snart trettio år sedan Benedict Zilliacus skärgårdsdikter, publicerade i Hufvudstadsbladet under tiotals år, kom ut i bokform. Rubriken säger mycket: Min värld i världen. I hans fall handlade det om Eskeörarna i Åbolands skärgård, långt ute i havsbandet. Som en del av – som redaktören Ghita Barck formulerar det i bokens förord – ”snabbt flyktande och förgätna dagboksverser”, etsar de komprimerade utskärsvyerna sina stiliserade motiv rakt in i läsarens föreställningsvärld, även för den som inte har egna sinnesintryck av de platser och situationer han beskriver. En liten stor värld som tillfälligt tränger undan hela jordklotet, ordens kraft som sträcker sig under huden.

I samband med en längre sorgeprocess för snart femton år, och bosatt i Österbotten sedan länge, började jag läsa Bez´ åboländska skärgårdsdikter. Utslängda holmar och skär, så som Bez beskrev dem, passade som hand i handske med den karga ödslighet där min själ nu var strandad. Jag hade under många års tid melodisatt andras dikter men nu var det framförallt Zilliacus´ höstmotiv som lockade mig till pianot och ganska snart hade jag valt ut fem-sex dikter som jag tonalt och innehållsmässigt ville gestalta som en helhet. Efter ytterligare läsning och pianoklink stannade jag för fyra. Denna lilla svit kallade jag för Höstljus.

År 2009 flyttade jag tillbaka till Helsingfors och ett par år senare började jag regelbundet, några gånger i året, träffa den musikaliska trion Jan Hellberg, Kaj-Erik Gustafsson och Gunnar Döragrip som var villig att arrangera mina melodisättningar (ordet tonsättningar kändes lite för ambitiöst i mitt fall). Kaje tog hand om sånger till text av bland annat Topelius, Hemmer och  Österling som han arrangerade för manskör och blandad kör, Jan började arbeta med sånger till text av Alf Henrikson och Olle Adolphson i ett delvis rytmiskt tempo, och Gunnar greppade min och Bez´ höstsvit (Grågrant, Fullmåne, På gråfredagen, Oktobermånsken) som han arrangerade för sopransolo med ett ackompanjemang för piano, fagott och oboe. Konserthelheten, bestående av sammanlagt nitton sånger, fick samlingsnamnet ”En Skugga av vårt minne” efter en strof i en av Olle Adolphsons dikter. I något tvångshumoristiskt skede, och med konserthelhetens nyckelord i bakhuvudet, kallade jag min arrangörsgrupp för The Shadows efter det eminenta ståltrådsbandet från sent 50-tal.

Gunnar, som jag före detta speciella samarbetsprojekt i stort sett bara kände till namnet, kom att betyda mycket för mig. Det var någonting med hans lågmälda och diskreta framtoning som väckte förtroende. Det var en blandning av gedigen musikalisk kunskap och något mera ogripbart som hade med människans eviga själ att göra. En gång när han vid mitt piano presenterade sina första skisser till arrangemang sade han: – Du gör vackra slut. Jag skrattade spontant för det lät onekligen lite lustigt – men det övriga då…? Men det var inte så han menade, att det ena uteslöt det andra, men att den sista strofen i bästa fall fångar upp hela sångens innehåll. Som musikpedagog och stråkmusiker kunde han sina partitur, såg både blindskär och farleder. Även när bara månen lyste.

Igår jordfästes Gunnar i Nya kapellet på Sandudds begravningsplats i närvaro av en stor skara släktingar och vänner. Jag saknar en medvandrare som såg det vackra slutet, som tog tillvara på de spröda tonerna, som fick månljuset att klinga. En ljus själ i en god människa.

… sen lade sig nordvästen och blev sydlig. Nu driver sunnan dis och dugg kring ön.